När kommer vi till den punkt i livet när vi slutar ställa frågor? När vi istället för att fråga en annan person något, väljer att söka på nätet eller bara förlika oss med att vi aldrig får reda på det vi var nyfikna på. Varför och när?
Jag hade förmånen att umgås med en 3-åring på nära håll för en tid sedan, vi kan kalla honom Albin. Jag blev både imponerad och överraskad över hur en sådan liten människa kan vara en så briljant kommunikatör och informationsinhämtare. På några sekunder hade han utrett en främmande persons status, släktskap, namn och sysselsättning. Albin hade även hunnit med att delge sin situation, vad han heter och hur gammal han är.
Albin och jag var ute på promenad när vi ser en kvinna som står och väntar på bussen. Istället för att fråga mig så vänder sig Albin till kvinnan och frågar: varför står du här? Jag ska åka buss svarar kvinnan. Albin fortsätter: är du också en mamma? Ja svarar kvinnan. Okej – vad heter du då? Kvinnan svarar: Louise. Jaha, är du en flicka eller pojke då? Flicka – får Albin till svar. Jaha. Vem är du mamma till då? Till Lisa säger Louise. Jobbar du på bussen? Undrar Albin. Nej – jag ska åka med bussen till mitt jobb… Och så här fortsätter det: vad ska du göra sen, vart ska bussen åka osv…
På eget initiativ tar sedan Albin vid inom nästa område, nämligen honom själv. Jag heter Albin och jag är 3 år. Min storebror heter Måns och min mamma heter… min pappa heter… Jag jobbar med Bofinken (hans föris), min mamma jobbar med… hon har en mormor – har du en mormor? Var bor hon? Osv…
Albin avslutar med en reflektion: vad bra att du ska åka buss – det är ju så kul. Å jag har också kul. Hejdå!
När slutar vi fråga?
När slutade jag med detta tänker jag? Frågor är ju fortfarande det bästa sättet att få veta nya och andra saker, lära känna nya människor, lära sig att det ofta finns flera olika svar på samma fråga, visa att du är intresserad och engagerad i en annan person, få förutsättningar för ett nästa steg och massa annat som kommer på köpet.
Var det i skolan? När jag måste räcka upp handen för att få fråga? När jag förstod att jag inte kunde gå fram till vem som helst och ställa min fråga?
Jag vet inte – men en sak är klar – jag frågar inte lika mycket längre. Jag har själv satt upp en norm (troligen utifrån den informella kultur som gäller kring att ”fråga inte för mycket”) kring när, hur och till vem jag ställer mina frågor.
Räcker det med att fråga Google?
Jag gör nog som många andra, jag googlar när jag vill ta reda på ”sanningen”. Men, kan Wiki eller annat forum ge mig detsamma som en positivt nyfiken dialog med en annan människa (med många frågor och svar) kan ge? Dvs att få olika perspektiv och svar formulerade av en annan person, reaktioner på hur jag tar emot ett svar eller få den andras reflektion på ett svar. Att svaret jag fått inte verkar rimligt – kanske fake news? Eller göra mig medveten om att det budskap jag vill förmedla lätt kan missförstås och kanske tolkas precis tvärtom emot hur jag tänkte? Att en dialog ger mig ”rätt” att ställa följdfrågor som kanske leder mig in på ett helt annat spår som jag inte hade en aning om när jag påbörjade min första fråga.
Jag ska försöka ta mig tillbaka 3-åringen i mig och börja ställa mer och fler frågor – och se vad det ger. Jag är ganska säker på att det kommer kännas konstigt i början – men jag tror också stenhårt på att jag kommer få många, många härliga svar och goda reflektioner.
Vill inte du också prova?
Bi Hjern Thedeen, HR-konsult på Wise Consulting.