Visste du att en av tre får cancer? Ca 60 000 personer/år i Sverige, varav ca 65% blir botade. Man räknar med att ca 5 anhöriga per drabbad person också lever med cancer varje dag, som anhörig.
Men, ska hon verkligen skriva om cancer i en arbetslivsinriktad blogg tänker ni? Är det inte lite väl mörkt? Kommer det att hjälpa mig på mitt jobb att läsa det här?
Jag hoppas det, eftersom många av de drabbade finns på våra arbetsplatser. Kanske har du kollegor runt om dig nu som är drabbade, antingen som anhörig, som den som fått cancer, som överlevare men drabbad av biverkningar eller som överlevare och själalycklig som jag.
Förra hösten var det min tur
Jag var en av tre enligt läkarna. Hela livet vändes upp och ner, även mitt arbetsliv under en period. Man kan nog inte riktigt förstå förrän man står där själv med livet hotat, och karriären med dessutom. Ena dagen en fighter, nästa dag liten och trött. Jag har funderat mycket på den där hösten, och tänkt på hur jag själv ska bemöta människor i min yrkesroll som drabbas av något liknande. Vad lärde jag mig egentligen? Jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter ur ett arbetslivsperspektiv.
Först lärde jag mig att ordet cancer är skrämmande, både för den som får cancer och för närstående. Men också för kollegorna. Jag lärde mig att det allra viktigaste för den som är drabbad är att de runtomkring inte låter sin rädsla hindra dem från att visa omtanke och medmänsklighet. Vi är ju människor även på jobbet. Min arbetsgivare och mina kollegor visade stor omtanke och det är jag väldigt tacksam för.
Våga ställa frågor
De frågade hur jag mådde, vad de kunde göra, ställde nyfikna öppna frågor om det som hände kopplat till min cancer. De ville förstå och de ville hjälpa till där de kunde. De lyssnade när jag ville prata och respekterade när jag inte orkade det eller bara ville få vara vanlig igen. Eller bara ville få jobba på som vanligt. Min arbetsgivare frågade om hur jag ville ha det, dvs orkade jag jobba eller inte? De hjälpte till att skyffla om lite bland arbetsuppgifterna i teamet tillfälligt, jag ville jobba så mycket jag orkade men hjärnan var inte sitt skarpaste jag. Kollegor som jag inte ens jobbade särskilt nära skickade något sms eller ringde om jag varit borta någon dag. Det var otroligt vilket team jag hade runtomkring mig, vilket stöd och det gav mig en sådan positiv kraft.
Här kommer några tips på vad du kan göra i din yrkesroll för en kollega som är allvarligt sjuk eller för en kollega som är nära anhörig:
- Ha regelbunden kontakt, hör av dig (du stör inte!) för som drabbad orkar man inte alltid själv och även ett missat samtal är en tröst
- Kom ihåg att kollegan är fortfarande samma person och låt personen får vara det genom att också prata om sådant ni tidigare pratat om etc.
- Fråga om kollegan orkar jobba fulltid och med samma arbetsuppgifter? Vad kan vi ändra på för att underlätta i situationen? (givetvis ett chefsansvar i första hand att prata om ev sjukskrivning, omfördelning av arbetsuppgifter etc.)
- Ge inte en massa klämkäcka råd utan ge av din tid genom att lyssna om du kan
- Ställ öppna och nyfikna frågor såsom; Hur mår du idag? Hur gick det hos läkaren? Vad kan jag göra för dig?Vill du prata om det idag eller om annat?
- Det är okej att säga att du inte vet vad du ska säga men att du tänker på kollegan – det räcker faktiskt
- Var medveten om att humör/mående kan gå lite upp och ner för den drabbade – ta det inte personligt utan se det som naturligt
- Hjälp kollegan till samtalsstöd, kanske via företagshälsovården eller om det finns någon sjukvårdsförsäkring via jobbet som täcker detta
- Tänk ”outside the box”, vad mer kan ni göra som arbetsgivare för att stötta och hjälpa en person tillbaka?
- Fortsätt/börja jobba aktivt för friskvård för alla anställda, inte bara för en generellt bättre hälsa men för att minska risken för cancer. Forskning visar att bra kostvanor, motion och att inte röka minskar risken för cancer. Hjälp dina anställda med detta proaktivt, som drabbad vill man inte se fler drabbade.
Jag lärde mig också att ensam är inte alltid stark. Jag berättade öppet för mina kollegor om vad som hände i mitt liv även om jag först såg det som privat. Jag bad om hjälp och stöd. Och vilket stöd jag sedan fick! Så mitt sista råd till dig som är drabbad själv eller som anhörig, eller som kollega – Be om hjälp, för det finns massor med hjälp att få och ibland från oväntade hörn.
Mvh,
Hanne-Lise Hedman, HR-Konsult, Wise Consulting. Frisk sedan ett år tillbaka.