Bli kontaktad

Bloggen

Låt oss inspirera dig inom HR, ledarskap, medarbetarskap & karriär.

Föregående

Visa alla inlägg

Nästa

16 / 08 / 16

De flesta människor behöver mer kärlek än vad de förtjänar!

Jag håller högt upp på den knallgula stången och balanserar med tågets svängningar i morgonrusningen. Min hand med andras händer på den gula stången, inklämd med 1000-tals medmänniskor på vår färd till jobbet, skolan, parkbänken, arbetsförmedlingen, sjukhuset eller hem.

Jag försöker hålla koncentrationen på #Påjobbet-podden med samtalet om det orimliga i att sträva efter balans när allt är i obalans. Och här står jag och balanserar med mina tunga väskor och vart jag tittar ser jag människor som tittar åt olika håll eller ner i mobilen. Jag märker att jag väjer för ett par ögon som jag ofrivilligt hamnar i och hur jag bara vill försjunka mig i samtalet som pågår i mina öron. Jag undviker aktivt kontakt med andra för att hitta fokus.

Till slut kommer vi till Centralen och jag och medmänniskorna – som för tillfället känns mer som motmänniskor – väller ur vagnen och tillfälliga strider om utrymmet utbryter, löser upp sig och livet fortsätter i rask takt, för de flesta, uppför trapporna. Jag tar mig över perrongen till nästa tåg, dörrarna öppnas och där kommer hon. Ett ögonpar som möter mina, som inte väjer utan som lite uppfordrande ler mot mig. Jag blir nästan generad, flirtar hon? Men mest blir jag varm och känner energi. Tänk att en människas raka ögonkontakt och leende påverkar mig så. Lite uppmärksamhet i morgonrusningen och jag är i gång. Någon som inte är försjunken i sitt, utan villig att dela med sig!

Less på att le?
Ett par veckor senare läser jag en artikel av Cuddy, Kohut och Neffinger om kroppsspråkets betydelse i ledarskapet och om hur uppriktiga leenden smittar. Det är alltså sedan länge vetenskapligt belagt att ett leende ger bättre förutsättningar för att människor skall kunna mötas och förstå varandra. Så – tänker jag – om det är så enkelt, varför ler vi inte bara åt varandra i morgonrusningen, när vi kör omkring med kundvagnen på IKEA en löningslördag eller kanske i bilen under den hetsiga morgontrafiken. Lite vänlighet kan väl ändå inte skada? Men så finns det en annan del av mig som blir allergisk och får utslag av att leendet skulle vara min defaultinställning. Ständigt lycklig och lyckad, 100% happiness, leende och vacker. Jag som både kämpat själv och predikat för andra vikten av att våga visa allvar – en väg ut ur ett överslätande eller förskönande smile-så-blir-du-omtyckt-och-älskad-av-alla-beteende.

Men – tänker du nog nu – måste det vara en motsats? Och naturligtvis finns det inget svart och vitt. Forskarna i den där artikeln utgår från människors förmåga till påverkan. Om jag vill utverka påverkan på min omgivning, i mitt ledarskap eller i andra situationer, så behöver jag kunna skapa kontakt med andra människor, och kontakt i arbetssammanhang handlar om att balansera kompetens med värme. Ett sätt att visa värme på är att le – och mena det. Det är till och med så att utan värme så kan jag få svårt att skapa förtroende för min kompetens – och det vore ju rent resursslöseri tänker jag. Så det är väl som med så mycket annat en fråga om balansen mellan vad jag vill och vad det får kosta.

Jag kommer i alla fall att tänka på min gamla gulnade kylskåpsmagnet, som hängt med mig ett halvt liv nu, med det anonyma citatet ”De flesta människor behöver mer kärlek än vad de förtjänar”. Om det är sant – och det tror jag att det är eftersom jag känner igen mig själv fett mycket – så är det väl inte så dyrt med ett leende då och då. För tänk – mitt leende kanske förändrade en motmänniska till en medmänniska. Och om det var värt det? Förmodligen!

Kristina Vallin, Ledarutvecklare, Capacitet

Dela inlägget

Hör av dig till oss!

Lämna ett meddelande så återkommer vi till dig inom kort